Mai såg A Big Bold Beautiful Journey, regisserad av Kogonada, och det var som att åka på en inre resa – eller en dröm. En blandning av verklighet och något overkligt, där tiden inte beter sig som vi är vana vid.
Bild © 2025 CTMG, Inc
Filmen kändes som en trip, där karaktärerna reste både genom världen och genom sina minnen – och ibland till framtiden – utan att själva förändras. De kunde vara mitt i ett gammalt minne, som när de var unga, men ändå vara sina äldre jag. Det var som att de fick bearbeta det förflutna, få säga det de aldrig sa.
Det dröjde ett tag innan jag insåg att filmen faktiskt var fantasy. De lever i en värld där man kan resa med speciella bilar in i minnen och framtiden, där andra ser dem som barn eller som gamla. Det var vackert men också lite smärtsamt att se – för tänk om man faktiskt kunde göra så? Åka tillbaka, säga något man aldrig hann säga, göra något på ett annat sätt.
Mitt intresse för filmen väcktes då jag hörde att Joe Hisaishi gjort soundtracket. Han har gjort musiken till många av Studio Ghiblis filmer, som jag älskar. Och musiken här var verkligen fantastisk. Den förstärkte känslan av att vara i något ömtåligt och magiskt. Nästan som att ljuden själva viskade saker man själv inte riktigt vågar tänka.
En scen som verkligen fastnade i mig var mellan Sarah (spelad av Margot Robbie) och hennes mamma, som dog för länge sen. I minnet är Sarah liten igen, och de låtsas att hon är vuxen: “Let’s pretend that I’m older.” Efteråt började jag tänka på min bortgångna moster. Hur hade vi varit med varandra om hon levt? Vad hade vi sagt? Det är sådana tankar jag ofta bär på – och filmen gav dem en plats att andas.
En annan scen jag tyckte om var när karaktärerna tävlar i att hålla andan – en lek Sarah brukade göra med sin mamma. Så enkelt, men så laddat. Sånt som ser ut som vardag men som egentligen bär hela relationer på sina axlar.
Filmen var full av symbolik – det fanns en tanke bakom allt och inget kändes slumpmässigt. Regnet och de färggranna kläderna fick mig att tänk på musikalfilmern La La Land (reg. Damien Chazelle) och Paraplyerna i Cherbourg (Jaques Demy).
Berättelsen var mera fokuserad på karaktärernas inre resa. Sarahs och Davids (Colin Farrell) förhållande var vacker, men fokuset låg inte på deras relation, utan på deras inre resa. Hur som helst fick den mig att reflektera på kärlek och att det oavsett form kräver tålamod. Att våga stanna kvar, även när det är svårt.
Det finns mycket i filmen som jag själv brukar fundera på:
Vad skulle yngre jag tycka om den jag är nu?
Vad skulle jag säga om jag fick träffa någon jag saknar igen?
Hur påverkar det förflutna vilka vi är idag?
Det är inte en film som ger svar, men den ställer viktiga frågor. Och ibland är det precis det man behöver.
Mai Skön
