Filmrecension: Jossain on valo joka ei sammu

Mai har sett Lauri-Matti Parppeis lysande regidebut Jossain on valo joka ei sammu – en film som överraskar med sin närvaro, sin musik och sin lågmälda skönhet.

Pärmbild: Tero Ahonen. Elokuvatuotantoyhtiö Made. 2025. 

Filmen följer flöjtisten Pauli (spelad av Samuel Kujala), som efter ett psykiskt sammanbrott återvänder till sin hemstad Rauma. Där återupptar han kontakten med sin gamla klasskamrat Iiris (Anna Rosaliina Kauno), och tillsammans börjar de skapa experimentell musik – rå, märklig, vacker och framför allt spontan.

Det är just musiken som verkligen sticker ut i filmen. Musiken är komponerad av regissören Parppei och personer i filmteamet (bl.a. skådespelarna), och spelad in under inspelningarna. Resultatet känns äkta och levande. Rauma i september fungerar som en perfekt kuliss. Höstens stillsamma stämning smyger sig in i varje bildruta, och man sugs in i den lilla stadens atmosfär. Den visuella gestaltningen är stämningsfull och vackert melankolisk.

Karaktären Sini (Camille Auer) hade jag gärna dykt djupare in i. Hen är med i bandet, och en glädjande biroll –  men tänker att karaktären hade potential att bli mycket mer. Samuel Kujala gör en fin insats i rollen som Pauli. Han lyckas gestalta den inre konflikten och osäkerheten kring vad han egentligen vill med sitt liv på ett nedtonat men berörande sätt.

Jag rekommenderar varmt Jossain on valo joka ei sammu – inte bara för den vackra musiken och de starka bilderna, utan också för det sätt filmen skildrar gemenskap, sårbarhet och konstens kraft att förena.

Mai Skön, Kelaamos redaktion.