Filmen, som baserar sig på Juha Itkonens romaner Anna minun rakastaa enämmän och Palatkaa Perhoset, är en vacker och vemodig berättelse om kärlek, skapande och om hur musiken på samma gång kan förena och skilja människor åt. Anttis och Suvis historia sträcker sig genom år, drömmar och separationer.
Oskari Sipolas film följer den unge musikern Antti (Pyry Kähkönen), som förälskar sig i den konstnärliga Suvi (Rita Behm). När Suvi upptäcker sin egen röst även inom musiken vill Antti ha henne med i sitt band som sångerska. Den gemensamma passionen för musiken blir kärnan i deras relation – och till slut också det som river den sönder. När Suvi bestämmer sig för att lämna bandet och gå sin egen väg, går deras relation isär.
Åren går, och Antti gifter om sig, men det förflutna släpper inte taget. Hans nya partner inser snart att Suvi fortfarande är Anttis stora kärlek. När Antti reser till New York tillsammans med Suvi flammar de gamla känslorna upp igen – men snart avslöjas att allt bara är en fantasi: en tanke om vad som kunde ha hänt om de hade stannat tillsammans.
Filmens tematik för tankarna till Bradley Coopers A Star Is Born (2018). Liksom där flätas kärlek och konst samman på ett sätt som är både vackert och förgörande. Hänvisningarna till Arto Mellers poesi fördjupar berättelsens melankoliska ton och tillför en klang av finsk romantik.
Särskilt intressant är hur de musikaliska termerna och strukturerna har vävts in i filmens dramaturgi.
Som helhet är filmen ambitiös och visuellt vacker, men den långa tidslinjen gör det ibland svårt att riktigt knyta an till karaktärerna. Känslor och händelser rusar förbi över årtionden, vilket gör att deras tyngd ibland tunnas ut.
Ändå stannar filmens kärna kvar – frågan om huruvida konsten och kärleken kan leva sida vid sida, eller om den ena till slut förtär den andra.
Mai Skön
